Det innebar ingen direkt statushöjning att gå till Expressen. Dessutom var Enquist vänster, dock med en "liberal ulv" inom sig från barndomens frisinne och "moderns kärlek till den stiliga professor Ohlin ". Men han gillade det fräcka tonfallet, spännvidden av ämnen och tidningens politiska schizofreni "i god liberal anda". Året var då 1966. Med undantag för fem år i mitten på 1970-talet, då han efter teaterpjäsen "Chez nous" hamnade i konflikt med tidningens vice chefredaktör, skrev Enquist i Expressen tills hälsan blev för dålig. Kultursidan var hans främsta arena, men kallades också bland annat in som sportkrönikör från OS 1972, vilket senare utmynnade i boken "Katedralen i München". Jag tänker i dag på de rader som den åldrade Anders Ehnmark skrev till sin vän och skrivkamrat P O när han fyllde 80 år. Ehnmark uttryckte sig med sedvanlig ordknapp underfundighet: "Livet är snart slut, vilket inte på något sätt påverkar oss. /... / Många samtal återstår att föra. Jag förbereder mig. "
Begravningspsalmer är obligatoriskt vid en kristen begravning Begravningspsalmer är en obligatorisk del av Oavsett om en begravningsceremoni är religiös eller inte består den oftast av mycket sång och musik. Under en kristen begravning enligt Svenska kyrkans ordning finns det inte bara plats för psalmer utan det finns även utrymme för annan Psalmer vid borgerlig begravning En vanlig missuppfattning är att begravningspsalmer inte förekommer vid en Psalmböcker vid begravningsceremonin Lavendlas begravningsrepresentant ser till att dela ut psalmböcker till alla gäster vid begravningsceremonin. På tavlor framme vid altaret brukar det sedan vara utmärkt vilka psalmer som ska sjungas under ceremonin. Vilka begravningspsalmer som ska sjungas brukar även stå i programbladet. Har ni frågor kring valet av begravningspsalmer eller vill ni ha hjälp att planera en begravning? Tveka då inte att kontakta våra kunniga rådgivare på telefonnummer 0771 - 22 21 21 eller maila oss på [email protected]!
Hon verkar inte vara med bland kvinnorna som går till graven. Inte heller nämns hon bland lärjungarna. Jag tänker mig att hennes möte med sin son var privat. Jag tänker mig att han kom till henne innan lärjungarna. Jag tänker mig tårar och ofattbar glädje, en lättnad större än ord. Jag tänker mig att hon kysste hans kinder, att hon strök hans hår, höll honom nära sig. Och hur han omfamnade henne, hur han viskade: "Var inte rädd, mamma, var inte rädd. Jag är här nu. " Han viskar till henne, han viskar till oss. "Var inte rädda. " För det finns inte längre någon anledning att frukta döden. Den är fortfarande en verklighet, och den gör oss fortfarande illa. Men den har förlorat kampen om oss, för alltid, en solig morgon i Jerusalem år 33. Maria Bergius, präst