Läsa Skriva Lyssna Tala Samtala Inlästa texter i boken Uttal Grammatik Menu Sidebar Jens är i affären. Han träffar Katarina. Hon sitter i kassan. L2_niva_a Uppgifter 1. Hur dags börjar Katarina jobba? klockan åtta klockan halv åtta klockan halv sju 2. När sitter Katarina i kassan? från nio till tio från tio till tolv från nio till tolv 3. När äter Katarina lunch? klockan elva klockan tolv klockan halv tolv 4. Hur dags slutar Katarina jobba? klockan halv ett klockan halv fyra klockan fyra
En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-30 11:20 Artikelns ursprungsadress: Uppdaterad 2017-05-26 Publicerad 2017-05-26 Bild 1 av 3 I år är Zaheer Ahmed den enda i familjen som fastar, tvååriga sonen Abeed är ännu för ung och Maria Zubair är gravid. Bild 2 av 3 Zaheer Ahmed visar sitt ramadanschema. Foto: Emil Hammarstrom Bild 3 av 3 Maria Zubairs klänningar från tidigare års Eid al Fitr, festen som bryter fastan. Den muslimska fastemånaden ramadan börjar till helgen. För Zaheer Ahmed och Maria Zubair innebär det framför allt en tid för självreflektion. – Det är en påminnelse om att vi inte behöver så mycket. Det är trettio dagar då man kan hitta sina svagheter och utöva självkontroll, säger Zaheer Ahmed. Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa. Prenumerera Logga in
Omar Sy från "En oväntad vänskap" gör sitt bästa för att rädda ett slarvigt konstruerat familjedrama som sannolikt inte hade gått på export om det inte vore för just framgångssagan med ovan nämnda film. "I morgon börjar allt" ("Demain tout commence") är en ganska märklig titel. Visserligen förekommer frasen vid ett tillfälle i berättelsen, men det rör sig då om en lösryckt replik som känns malplacerad redan när den yttras, eftersom det överskuggande budskapet i sammanhanget är att leva i nuet. Om man har lust så finns det en del andra underligheter att försjunka i vad gäller "I morgon börjar allt", främst då kring struktur och logik. Dessa två områden är nämligen eftersatta på en nivå som gör att filmupplevelsen störs kraftigt. Samuel är en bekymmerslös festprisse som helt plötsligt får sin dittills okända spädbarnsdotter i famnen, varpå han flyger till London för att leta rätt på barnets mamma. Hon står inte att finna och den nyblivna fadern beslutar sig trots allt för att uppfostra flickan på egen hand.
I den processen mognar han till en ansvarsfull superpappa, och barnet växer upp till en sällsynt älskvärd åttaåring. De åtta åren komprimeras till ett kortare montage som serveras publiken till tonerna av generisk radiopop – ett tämligen lättköpt sätt att förmedla en karaktärsutveckling som är helt central och utgör en del av filmens själva premiss, kan man tycka. Ingenting blir bättre av att berättandet rör sig från en infantil, närmast slapstickartad humor till vad som måste beskrivas som ett skamlöst överfall på publikens tårkanaler. Vårdnadstvister, dödliga diagnoser, utdragna och extremt sentimentala berättarröstsekvenser, regissör Hugo Gelin vräker allteftersom på med allt han förmår. Möjligen med vetskapen om att han inte har varit särskilt framgångsrik i att bärga skratten. Det stående skämt som får mest utrymme i filmen rör en överviktig, homosexuell man som försöker förföra heterosexuella män i övertygelsen om att de egentligen också är gay. Och då låter det ändå roligare än vad som skildras i filmen.